Øgrimseminaret blir altså på Parkteatret 8. desember. Vi har et fullpakka
program med talere:
Dørene åpnes 8.30 og starter seminaret 9.00
fredag 2. november 2007
Øgrimseminar
Øgrimseminaret blir altså på Parkteatret 8. desember. Vi har et fullpakka
program med talere:
Dørene åpnes 8.30 og starter seminaret 9.00
torsdag 1. november 2007
Kommunismen funker best!
tirsdag 12. juni 2007
Kenneth Fuglemsmo om Tron Øgrim
Frå bloggen til Kenneth:
Likevel var det veldig uvirkelig da jeg fikk nyheten og jeg ble ganske trist. AKP har vært veldig viktig for meg i mange år og den ideologien og de menneskene jeg har blitt kjent med gjennom partiet, har uten tvil preget livet mitt (som enn så lenge ikke er så langt). Sånn sett var Tron viktig for meg. Ved et par anledninger utvekslet jeg noen korte eposter med ham også. Noe av det mest slående, var hvor imotekommende han var. Han var nok veldig flink til å ta folk på alvor og få folk til å føle seg verdsatt.
fredag 8. juni 2007
En strateg i solnedgang
Halvor Finess Tretvoll har skrive eit essay om Tron Øgrim i den nyaste utgåva av Ny tid.
onsdag 6. juni 2007
Tron Ögrim – en konsekvent radikal och en utmanande ande
Henning Mankell har skrive denne nekrologen for Clarté
Tron Ögrim – en konsekvent radikal och en utmanande ande.
När Tron Ögrim nu är död kommer jag att tänka på Bertolt Brecht. Inte så att Tron var poet eller dramatiker – det var han inte. Men det finns något i deras död som påminner om vartannat. Brecht dog i förtid, på samma sätt som Tron Ögrim. Ingen av dom hade hunnit bli 60. Båda slarvade med sin hälsa. Med en bypass-operation av modernt snitt hade Brecht kunnat leva 25 år till. Med en annan livsföring hade Tron kanske också levt längre.
Många oroade sig för hans hälsa. Det gick nu ändå som det gick.
Man kan också tänka på de ord som Friedrich Engels yttrade vid Karl Marxs grav:
- Vi kan inte beklaga han som är död. Vi kan bara beklaga oss som lever.
Naturligtvis är det sant. Den döde är död. Vi andra som hade velat fortsätta samtalen, läsningen, får klara oss utan en röst som varit viktig. Inspirerande och utmanande.
Tron Ögrim kom ur en familj som innefattades av en radikal bakgrund och tradition. Där fanns bland annat motståndsmän under kriget. Tron var mycket tidigt inblandad i den radikala ungdomsrörelsen SUF, som senare, vid en splittring skulle bilda utgångspunkten för det som blev AKP m-l och den mäktiga vänsterrörelse som Sverige under samma tid inte egentligen hade någon motsvarighet till. Tron var lika mycket teoretiker som praktiker. Initiativet till att starta en kommunistisk tidning, ”Klassekampen” var hans. Och när senare det oerhörda förslaget kom upp att denna tidning skulle bli dagstidning, inte med stöd från annat håll än det frivilliga bidraget, var hans energi i lika hög grad en del av processen. Och det lyckades. ”Klassekampen” blev dagstidning 1977.
Han var en visionär som också kunde mobilisera, en visionär som kanske inte alltid hade den bästa ordningen i sitt liv men ändå en oerhörd förmåga att se till att saker blev gjorda. Han var grundlig i sitt kunskapssökande, ständigt nyfiken, beredd att ifrågasätta.
På många sätt påminner han om Jan Myrdal. Det ständiga letandet efter ytterligare argument, siktet inställt på att tolka verkligheten, inte föreställningen eller skenet av verkligheten.
Nu efteråt kan man fråga sig varför Tron aldrig blev partiledare. Jag tror det var så enkelt som att han visste att han kunde göra en större insats som en fri libero, en man som kanske inte var den mest lämpade till all den formalia som en partiledare är tvingad att ägna stor del av sin tid åt.
För några månader sen satt jag tillsammans med Pål Steigan i Maputo några kvällar och åt middag på en restaurang. Pål var där för att etablera en kontakt mellan det kulturhus han driver i Oslo och en motsvarighet i Mocambique. Praktiskt solidaritetsarbete, alltså. Jag hade sagt mig vara villig att hjälpa till.
Efter långa arbetsdagar satt vi och åt och jag sa då att det nu snart var nödvändigt att Pål satte sig ner och skrev den radikala norska vänsterns historia. Vi talade då naturligtvis mycket om Tron och hans envisa arbetsinsats som aldrig tycktes ta slut. In i det sista var han verksam när det gällde kampen i Nepal mot det feodala system som där fortfarande lever kvar som en kuslig kvarleva av en samhällelig förbannelse.
Under de där kvällarna var det alltså självklart att Tron hela tiden dök upp i samtalet. Han hade ju gjort insatser på så många olika områden. Bland mycket annat skrev han några böcker som hade stor betydelse. Jag vill peka på två av dom. Den första, ”Marxismen – vetenskap eller uppenbarelsereligion” var en kraftfull uppgörelse med en alltmer statisk uppfattning av den marxistiska teorin och nödvändigheten av att hela tiden angripa verkligheten på dess egna villkor. Den andra boken, med den något ironiska titeln ”Grisen före jul”, var en skicklig genomgång av den stora illusion som präglade samtiden. Illusionen om att samhället kunde fortsätta som nu. Den boken var långt före sin tid när det gällde att visa hur den nuvarande marknadsekonomin driver hela världen mot kaos och sammanbrott. Den handlade om rovdriften av människan och naturen. Redan då, på 1970-talet var Tron en av de som talade om miljöförstöringen.
Tron hade många identiteter. Teoretiker, praktiker, fackföreningsman, dataexpert, visionär, bryggeriarbetare, internationalist. Naturligtvis är det så att många nu kommer att dansa på hans grav. Liberaler och konservativa, om vartannat, som hatade allt han stod för, all hans kraft och hans förmåga att krossa sina motståndare i olika diskussioner.
Vi andra bör minnas Tron för den han var, en viktig länk i den kedja som förhoppningsvis leder oss mot en värld där förnuftet får råda. Inte den galna kapitalism som snart hotar att förgöra oss alla.
Vi sörjer med hans familj och hoppas att framtiden bättre kommer att förstå vad Tron Ögrim egentligen betydde.
Tron Ögrim – en konsekvent radikal och en utmanande ande.
När Tron Ögrim nu är död kommer jag att tänka på Bertolt Brecht. Inte så att Tron var poet eller dramatiker – det var han inte. Men det finns något i deras död som påminner om vartannat. Brecht dog i förtid, på samma sätt som Tron Ögrim. Ingen av dom hade hunnit bli 60. Båda slarvade med sin hälsa. Med en bypass-operation av modernt snitt hade Brecht kunnat leva 25 år till. Med en annan livsföring hade Tron kanske också levt längre.
Många oroade sig för hans hälsa. Det gick nu ändå som det gick.
Man kan också tänka på de ord som Friedrich Engels yttrade vid Karl Marxs grav:
- Vi kan inte beklaga han som är död. Vi kan bara beklaga oss som lever.
Naturligtvis är det sant. Den döde är död. Vi andra som hade velat fortsätta samtalen, läsningen, får klara oss utan en röst som varit viktig. Inspirerande och utmanande.
Tron Ögrim kom ur en familj som innefattades av en radikal bakgrund och tradition. Där fanns bland annat motståndsmän under kriget. Tron var mycket tidigt inblandad i den radikala ungdomsrörelsen SUF, som senare, vid en splittring skulle bilda utgångspunkten för det som blev AKP m-l och den mäktiga vänsterrörelse som Sverige under samma tid inte egentligen hade någon motsvarighet till. Tron var lika mycket teoretiker som praktiker. Initiativet till att starta en kommunistisk tidning, ”Klassekampen” var hans. Och när senare det oerhörda förslaget kom upp att denna tidning skulle bli dagstidning, inte med stöd från annat håll än det frivilliga bidraget, var hans energi i lika hög grad en del av processen. Och det lyckades. ”Klassekampen” blev dagstidning 1977.
Han var en visionär som också kunde mobilisera, en visionär som kanske inte alltid hade den bästa ordningen i sitt liv men ändå en oerhörd förmåga att se till att saker blev gjorda. Han var grundlig i sitt kunskapssökande, ständigt nyfiken, beredd att ifrågasätta.
På många sätt påminner han om Jan Myrdal. Det ständiga letandet efter ytterligare argument, siktet inställt på att tolka verkligheten, inte föreställningen eller skenet av verkligheten.
Nu efteråt kan man fråga sig varför Tron aldrig blev partiledare. Jag tror det var så enkelt som att han visste att han kunde göra en större insats som en fri libero, en man som kanske inte var den mest lämpade till all den formalia som en partiledare är tvingad att ägna stor del av sin tid åt.
För några månader sen satt jag tillsammans med Pål Steigan i Maputo några kvällar och åt middag på en restaurang. Pål var där för att etablera en kontakt mellan det kulturhus han driver i Oslo och en motsvarighet i Mocambique. Praktiskt solidaritetsarbete, alltså. Jag hade sagt mig vara villig att hjälpa till.
Efter långa arbetsdagar satt vi och åt och jag sa då att det nu snart var nödvändigt att Pål satte sig ner och skrev den radikala norska vänsterns historia. Vi talade då naturligtvis mycket om Tron och hans envisa arbetsinsats som aldrig tycktes ta slut. In i det sista var han verksam när det gällde kampen i Nepal mot det feodala system som där fortfarande lever kvar som en kuslig kvarleva av en samhällelig förbannelse.
Under de där kvällarna var det alltså självklart att Tron hela tiden dök upp i samtalet. Han hade ju gjort insatser på så många olika områden. Bland mycket annat skrev han några böcker som hade stor betydelse. Jag vill peka på två av dom. Den första, ”Marxismen – vetenskap eller uppenbarelsereligion” var en kraftfull uppgörelse med en alltmer statisk uppfattning av den marxistiska teorin och nödvändigheten av att hela tiden angripa verkligheten på dess egna villkor. Den andra boken, med den något ironiska titeln ”Grisen före jul”, var en skicklig genomgång av den stora illusion som präglade samtiden. Illusionen om att samhället kunde fortsätta som nu. Den boken var långt före sin tid när det gällde att visa hur den nuvarande marknadsekonomin driver hela världen mot kaos och sammanbrott. Den handlade om rovdriften av människan och naturen. Redan då, på 1970-talet var Tron en av de som talade om miljöförstöringen.
Tron hade många identiteter. Teoretiker, praktiker, fackföreningsman, dataexpert, visionär, bryggeriarbetare, internationalist. Naturligtvis är det så att många nu kommer att dansa på hans grav. Liberaler och konservativa, om vartannat, som hatade allt han stod för, all hans kraft och hans förmåga att krossa sina motståndare i olika diskussioner.
Vi andra bör minnas Tron för den han var, en viktig länk i den kedja som förhoppningsvis leder oss mot en värld där förnuftet får råda. Inte den galna kapitalism som snart hotar att förgöra oss alla.
Vi sörjer med hans familj och hoppas att framtiden bättre kommer att förstå vad Tron Ögrim egentligen betydde.
lørdag 2. juni 2007
Dagens ord: Minneblogg
Eirik Newt skriver her om denne bloggen at "I forbindelse med Tron Øgrims altfor tidlige bortgang er det opprettet en blogg med minneord, pekere, bilder og videoklipp. Kan hende er dette en ny trend i Norge - jeg vet ikke, men jeg liker uansett tanken. I dette tilfellet fungerer minnebloggen som et ekstra verdig og passende minnesmerke over en mann som var revolusjonær i sitt hjerte, og som kanskje nettopp derfor var så rask til å skjønne at nettet kom til å bli en revolusjonerende teknologi."
Sundets TruckStop hilser
Geir Sundet er lastebilsjåfør og har i mange år drivi websida Sundets TruckStop, som i det siste desverre har blitt litt skjeldnere oppdatert. Men han har skrivi minneord om Tron. Han skriver blant annet: En gang på åttitallet da jeg besøkte han hjemme prata han masse om datamaskiner. "Tenk deg at det befinner seg en landsby inni denne kassa" sa Tron. "Jeg er bare kjent i hovedgata, men noen kjenner alle smuga og bakgatene".
Abonner på:
Innlegg (Atom)
