Dikt fra Bengt Johansson

Vi har fått dette diktet fra Trons svenske venn Bengt Johansson

Framåt! Utan tvekan. Framåt!

Hjärtat stannar saktande in!
Den gamla muskeln verkar ha tjänat ut, gjort sitt.
En beståndsdel.
En enda och ändå så central.
Livet ersätts,
av tomhet och kyla, minnen av värme.
Utan hjärtat, utan arbete – förtvivlan, tomhet.
Att begravas utan att dö?
Att finnas men inte synas?

Pojkarna springer omkring på gården,
leken tycks planlös, våldet dess uttryck.
Vad övar de sig i?
Jag minns det inte så, vill inte så.

Kvällen är ljum och stilla,
en vanlig svensk försommarkväll.
En stilla vind fångar min uppmärksamhet
till andra sidan gatan där en smal gång
leder mellan höghusen,
in i ett litet skogsparti.
Fåglarnas kvällssång blandar sig
med det lågmälda samtalet
mellan tre män utanför servicebutiken.
Tre människor – tre hjärtan.
Levande begravda.
Syns inte, finns inte.

Hur gick det till,
hur kunde jag bli så bortglömd?
Det borde inte ha varit möjligt.
En omsorgsfullt planerad,
utdragen våldtäkt!

Livet, värmen,
våra känslor och tankar,
intas och förändras.
Barnen leker krig,
men vet inte varför.
Ja, varför?
Framtiden går sönder
och vi låter det ske.


Trots den ljumma sommarkvällen
fryser jag,
inifrån.
En andlig förlamning
där kyla och tomhet
farit mig i halsen
och kopplat
ett dödligt strupgrepp.

Sammanbitna människor,
Ständigt på jakt.
Reducerade till
konsumenter.
Vem är det
egentligen
som konsumerar vem?
Och tystnaden lägrar oss girigt
behärskar oss
behärskar tid och rum.

Trött.
Parkbänken står lägligt.
En liten flicka kommer springande,
spritter av liv.
“ Pappa, pappa, titta här!”
En liten vit sten från marken.
Fascinerad, med total koncentration,
undersöker hon sitt fynd.
“ Pappa, hur kan en sten bli vit,
är det en riktig sten?
Pappa, hur blir det sten?”
Ska du dela ditt barns
oförstörda livsglädje?
Och hur?
Pappa, hur kunde det bli
så kallt?

Men ändå.
För ett ögonblick tappar kylan sitt grepp
och tillförsikt fyller mitt inre.
Jag, som är andra tankars tid och rum.
Jag, som försvann, glömdes bort,
men som lever kvar i det tysta skrikets,
förtvivlade protest.
Jag, som är alla hjärtan.
Jag kan krympa
men jag kan inte dö